Leif skulle ha varit en bra Facebookkompis
När jag var liten hade jag brevvänner i alla åldrar. På den tiden fanns inte e-post, chat, facebook, eller andra sociala medier. Att skriva brev - och att få, var en härlig känsla. Breven sparade jag i skokartonger, många av dem har jag kvar än idag. En av dessa brevvänner var Leif. Han var en gammal föredetta apotekare född på 20-talet som bodde på Frösön, ett par mil från mig. På femtiotalet, under Koreakriget, umgicks han med min pappa Sven som var läkare. Båda jobbade för svenska Röda korset på "the Swedish mash".
Leif var ordförande i Rödöns frimärksklubb och duktig på att skriva. Han var frånskild och hade nästan ingen kontakt med sina barn. Dem tog frun med sig vid skilsmässan. Så när kompisen Sven hade en dotter som var idrottare, blev Leif en stor supporter. Och brevkompis.
Vet inte om det började med grattiskort till någon lokal seger i DM i friidrott. Kanske var det så att jag skrev tillbaka och tackade för kortet. Sedan fortsatte det. Hans brev var prydligt skrivna på skrivmaskin. Frimärket exakt rätt placerat. Och poststämpeln såg han till att få centralt placerat över frimärket direkt i luckan på postkontoret.
Vi skrev till varandra men träffades nästan aldrig. Ibland kom han och hejjade på någon tävling. Men det var mest skrivandet som gjorde att vi höll kontakten. Breven handlade om vardagsliv, idrott, skolan och frimärken, semestrar och andra upplevelser. Leif berättade många anektoter och lite bygdehistoria i sina brev. Han skrev också om sin kända bror, "Fader Farra" i Fångarna på fortet.
Brevväxlingen började när jag var nio år och slutade när jag var 21. Då gick Leif bort. Jag fick ärva alla mina gamla brev. Dem hade han samlat i en stor kasse.
Med dagens sociala medier har "farorna" ökat tycker många föräldrar. Fula gubbar på nätet. På åttiotalet reflekterade man nog inte på samma sätt. "Varför skriver en gammal man till en ung flicka"? Eftersom jag aldrig hann träffa min farfar, och min morfar gick bort när jag var fyra år gammal, kan Leif ha varit den där "extraresursen", morfar/farfar som jag behövde. Någon äldre, opartisk, lugn och stabil människa som inte krävde något. Som bara berömde, bekräftade och uppmuntrade.
Nu är brevskrivandets tid förbi. E-post har bytts ut mot Facebook och andra sociala communities. Jag fortsätter att ha kompisar i alla åldrar. Är det konstigt att ha nätkompisar som är tjugo år yngre, eller äldre? Nej, det tycker jag fortfarande inte. Jag skriver glatt till fjortonåriga kusinbarnet i Glasgow och till min mamma 67 år, 18-åringar som "äger världen" och 40-åriga trebarnsmammor mitt i livet. Man behöver inte ha lika många årsringar för att kunna kunna kommunicera, inte heller för att kunna dela samma humor och glädjeämnen. Leif hade säkert varit en bra Facebook-kompis om han hade levt.
Leif var ordförande i Rödöns frimärksklubb och duktig på att skriva. Han var frånskild och hade nästan ingen kontakt med sina barn. Dem tog frun med sig vid skilsmässan. Så när kompisen Sven hade en dotter som var idrottare, blev Leif en stor supporter. Och brevkompis.
Vet inte om det började med grattiskort till någon lokal seger i DM i friidrott. Kanske var det så att jag skrev tillbaka och tackade för kortet. Sedan fortsatte det. Hans brev var prydligt skrivna på skrivmaskin. Frimärket exakt rätt placerat. Och poststämpeln såg han till att få centralt placerat över frimärket direkt i luckan på postkontoret.
Vi skrev till varandra men träffades nästan aldrig. Ibland kom han och hejjade på någon tävling. Men det var mest skrivandet som gjorde att vi höll kontakten. Breven handlade om vardagsliv, idrott, skolan och frimärken, semestrar och andra upplevelser. Leif berättade många anektoter och lite bygdehistoria i sina brev. Han skrev också om sin kända bror, "Fader Farra" i Fångarna på fortet.
Brevväxlingen började när jag var nio år och slutade när jag var 21. Då gick Leif bort. Jag fick ärva alla mina gamla brev. Dem hade han samlat i en stor kasse.
Med dagens sociala medier har "farorna" ökat tycker många föräldrar. Fula gubbar på nätet. På åttiotalet reflekterade man nog inte på samma sätt. "Varför skriver en gammal man till en ung flicka"? Eftersom jag aldrig hann träffa min farfar, och min morfar gick bort när jag var fyra år gammal, kan Leif ha varit den där "extraresursen", morfar/farfar som jag behövde. Någon äldre, opartisk, lugn och stabil människa som inte krävde något. Som bara berömde, bekräftade och uppmuntrade.
Nu är brevskrivandets tid förbi. E-post har bytts ut mot Facebook och andra sociala communities. Jag fortsätter att ha kompisar i alla åldrar. Är det konstigt att ha nätkompisar som är tjugo år yngre, eller äldre? Nej, det tycker jag fortfarande inte. Jag skriver glatt till fjortonåriga kusinbarnet i Glasgow och till min mamma 67 år, 18-åringar som "äger världen" och 40-åriga trebarnsmammor mitt i livet. Man behöver inte ha lika många årsringar för att kunna kunna kommunicera, inte heller för att kunna dela samma humor och glädjeämnen. Leif hade säkert varit en bra Facebook-kompis om han hade levt.
