Höstkylan överraskar mig - varje år
När den först kalla dagen slår till står jag alltid där som ett fån. Norrlänning i Stockholm. Med byrålådan full av sommarkepsar. Jag borde ha erfarenhet av stormvindar och minusgrader tillräckligt för att stå beväpnad med en arsenal av overaller, regntäta vindkläder, gummistövlar, ett tjog vantar och mössor i olika tjocklekar. Men icke.
Plötsligt upptäcker jag att barnen växt. Joho. Visst har de växt sedan i de varma kläderna övergavs i vårvintras. Det borde ju inte komma som en överraskning men det gör det. Varje år. Inte har jag heller förberett mig genom att räkna ut att förra årets kläder rimligtvis borde vara för små i år = borde skänkas eller kasseras. Nähä då. Dessa samlar jag på hög på vinden. Årgång för årgång. Till ingen nytta.
Jag har en kompis som är jättbra på att köpa "kommande års kläder" när det är som billigast. På slutsommarrean har hon köpt nästa sommars sandaler. När aprilsolen värmer oss har hon smitit till HM:s slutrea av täckbyxor, och när skoaffärerna nästan skänker bort udda storlekar av dyrkängor har hon snabbt kalkylerat ut kommande års storlekar för hennes älsklingar. Det är smart. Jag vill bli lika smart. Inte för att tjäna pengar i första hand. Utan för att ha annat än solglasögon och kepsar i lådan när frosten överraskar mig.
September har varit en varm och skön månad. Men så i dag fick jag en förvarning om att det inte varar för evigt. På löpsedlarna stod det "Kylan slår till i natt - tvåveckors progons". Har jag hunnit köpa nya varma jackor, vantar och överdragsbyxor till kidsen? Fodrade kängor och långkallingar. Svar: nej. Men att bli "överraskad" av kylan hör ju numera till traditionen...
