Vardagsäventyr duger gott åt oss!
Ibland tar jag mig tid att bläddra i DN:s "På stan" bilaga. Den är SÅ ambitiös. Jag undrar hur många som verkligen hinner med att läsa - och uppleva - alla hundra att-göra-saker som finns i denna guide? För barn erbjuds teater, babysalsarytmik, historieworkshops, bildverkstäder och andra spännande och oftast kulturella/kreativa saker. Jag och min familj kommer sällan in till "stan". Och om vi all förmodan gör det, är skälet oftast att en specifik sak som inte finns i hemkommunen, ska inhandlas. In and out. Jag är enda familjemedlemmen som drömmer om att bara "gå på stan", sitta på ett café, strosa i en park, slinka in på ett museum och så vidare.
However, för oss räcker det än så länge att hålla sig på hemmaplan. Här bjuds det på små äventyr varje dag. Som när min kära mor var på besök. Vi förberedde oss för en cykeltur med fika på ett pittoreskt café i grön, skön miljö med mina två småsnörvliga barn. Fram med cyklarna! Nähä, något har hänt med min cykel som min kära mor skulle låna. Jaha, maken har mekat utan att avsluta projektet. Då lånar vi hans cykel. Nähä, ingen luft i bakdäcket. Pumpa en superduper mountainbike. Lätt som en plätt! Trodde vi, ja. Trots instruktioner från stressad make i mobiltelefonen, lyckades jag inte pumpa däcket. "Av med lilla plastlocket. Check. Lossa lite på ventilen under. Check. PSSSSSSSSSSST. Totalpunka. - Nej, jag sa lossa lite, svarar maken. Jag börjar pumpa däcket men inget händer. Testar ett annat hål på pumpen, men det pyser åt alla håll. Själv har jag samma ventiltyp som bilar, så det är lättare. Det slutar med ett besök i syrrans garage och lån av hennes cykel.
Skogscykeltur med mormor - äventyr!
Vi kom iväg på turen mot caféet. Men väl i närheten ville inte barnen dit. Kakorna där ansågs inte vara tillräckligt smaskiga. Vi fortsatte mot ett annat café längre bort. "Det är ju där de har godaste kakorna", motiverar barnen valet. OK, OK, vi begav oss dit. 200 kr senare sitter vi med latte, jättekanelbulle, "boll" med pärlsocker, som numera kallas chokladboll, två småkakor, en morotskaka till mormor och choklad dito till mig själv. Det blåser kraftigt och fikastunden blir inte lång. - Ät era kakor, snälla! uppmanar jag. - Nej, vi vill spara dem! skriker ungarna. "Jamen vad skulle vi hit och göra då, " muttrar jag för mig själv. Ja, ja, de fick ju i alla fall gå in och kissa på toaletten och fylla på vätska med lite Festis.
Vi fortsätter hemåt med chokladboll och jättebulle i jackfickan. Ser får, lammungar, höns och kaniner på en gård. Lillen ramlar två gånger på nya cykeln och grinar. Jag och min mamma får putta på barnens cyklar hela vägen hem. Dottern stannar och gråter för att hon har ont i halsen. VI kämpar på de 2,5 km hemåt.
Väl hemma. Jättetrötta barn som kivas. Nycklarna? Neeeej! Vi har låst oss själva ute! OK, ingen panik. Pappa kommer hem ikväll...fast klockan tolv på natten. Alla extranycklar vi gett våra grannar och vänner har vi vid olika tillfällen "lånat" tillbaka utan att återlämna dem. Ingen panik! Förrådet är öppet! Bra. Där finns ju både trädgårdsmöblernas madrasser, fleecefilt. Jag hade visakortet i fickan, om vi måste köpa något att äta. Istället för att tänka, "då får vi väl gå till någon granne, då", så började vi à la Wildkids, att tänka ut lösningar på hur vi skulle klara oss till midnatt.
Barnen började genast installera sig i förrådet. Vaxduk på golvet, på med stolsdynorna, kuddar fanns till och med, plastbadbåten i mitten, fleecefilt. De kröp ner tätt intill varandra med den halvt begagnade kanelbullen och så chokladbollen. Mysigt! Vi kommer att klara det här! - Ska jag gå till syrran och fråga om extranyckel? - NEJ! Vi vill vara här. Kom och lägg dig här mamma! Vi fantiserade om att man skulle kunna göra om förrådet lite mysigare, så att det skulle kunna gå att övernatta där. Jag föreställde mig Simon & Tomas inreda förrådet i ljuslila, med heltäckningsmatta och kristallkrona, förvaringsboxar i guld. Hm, ja, anthing är bättre än detta, så varför inte?
Basecamp. Wildkids tar en tupplur.
Tillbaka i verkligheten. Lilleman lite "nödig". Hm, gå ut i skogen kändes lite väl primitivt, även om ett paket näsdukar i mjukt papper fanns till hands. Jag gick runt på baksidan av huset. Tänk om vi ändå hade lämnat terrassdörren olåst. Jag kände på dörren. YES! Den v a r öppen. Dottern såg det men stängde snabbt. - Fort, innan brorsan ser! Vadå, tänkte jag. Det var väl bra att det var öppet! Nej, det visade sig att hon ville fortsätta "äventyret". Bara en liten stund till, vädjade hon. OK, vi leker Wildkids en stund till....
