Everyday woman

I kväll har jag varit på premiär av Clint Eastwoods nya film "Grand Torino". Jag visste ingenting om handlingen, så jag måste säga att jag blev förvånad. Glöm spagettivästern eller Dirty Harry. Det här är långt i från en typsik Clintan movie.

Den numera 78-årige Clintan är fortfarande going strong, om än lite stelare, rynkigare och med en rejält skrovlig röst. Hans språkbruk kan få vilket halvkriminellt LA-gang att låta som söndagsskoleklass. Och hälften av de fula ord som kommer ut är rasistiska. Men efter en stund har man vant sig. Jag, som annars blir upprörd över alla former av diskriminering eller rasism. Få kan väl peppra sin omgivning med morrningar, ogillande miner och elaka kommentarer  och ändå framstå som en sympatisk person. Hela tiden så anar man ett varmt hjärta under den hårda fasaden.

Något jag gillade var att handlingen inte var så komplicerad och att det inte var en för påkostad film. Jag gillade också att vi fick se skådespelare med olika etniciteter. Filmen bjuder på många skratt, men även otäcka händelser och en och annan tår.

Utan att ha avslöjat något alls om handlingen kan jag bara rekommendera att ni går och ser "den gamle", i sin egenregisserade film som han själv säger är den sista.