Everyday woman

För ett par år sedan, i ett annat bloggforum, skrev jag om familjens strumpproblem. Strumporna var för många, de var alla svarta, aldrig i par. Trots stark lampa och två koncentrerade vuxna människor som synade varje strumpa en och en, och likt somelierer noterade strumpmuddens utseende, spänst och ribbmönster, så fick vi aldrig saker att gå jämt upp. Vi började nästan tro att vi hade "mucklor" under golvet precis som Pettson & Findus. Som samlade på svarta strumpor bara för att jäklas med oss.

Hur långt har vi kommit så här två år senare? I somras tog jag ett radikalt beslut. Gjorde som i frälsissången "och jag kastar mina sorger över min rygg, och jag ser dem inte mer, och jag ser dem inte mer". Jag hivade helt sonika iväg säkert 70 svarta strumpor vars makar "gått ut för att köpa tidningen" och aldrig kommit tillbaka. De låg först några månader i en tvättkorg, de av bättre kvalitet och med något litet kännetecken, till exempel ett märke, en färgad rand eller mönster, gick vidare till delfinal och mellanförvaring i en särskild "det finns hopp för oss" ICA-kasse. Av lathet och ren hopplöshet blev knappt några strumpor återförenade under flera månader. Då hamnade de tillslut i soporna.

Vad skönt att börja om från början, tänkte jag. Vi bestämmer oss för en affär som säljer en sorts svarta strumpor som vi gillar. Sedan köper vi bara denna sort. Sagt och gjort, maken köpte tio par nya. Jag likaså, i min storlek. Men efter en tid kom han hem med några nya till, och så fortsatte det under hösten. Nu är det vår och vi är där igen. Massor av strumpor, olika nyanser av svart. En och en annan vit i sportmodell. Så lika men ändå så olika. Hör någon i hop överhuvudtaget? Det är som att spela ett gammalt memory-spel, där man vet på förhand att det fattas några kort och att knappt hälften hör ihop. Fortsättning följer...