Everyday woman

På sidan av förrådet sitter den. Parabolen. Den sticker ut, den är ful, och den har på en vecka förvandlat familjen till en hög soffpotatisar. Radhuskompisarna från Iran som bor vägg i vägg kommer i alla fall inte störa sig på vår parabol eftersom de också har en.

Hoppas att det nya tv-intresset är nyhetens behag. Annars får vi nog göra som med tv-spelsspelande för barnen. Sätta timer och bestämma vilka dagar vi får titta. Jag, som nästan hade övergett tv:n för att istället hänga framför datorn. Ensamma kvällar när barnen sussar och gubben tränar eller är borta på någon jobbrepresentation, hamnar jag framför tv:n med datorn på soffbordet. Som i kväll. Och vad händer? Passar jag (som aldrig ser en enda film på tv nuförtiden) på att se en Canal + film eller någon spännande brittisk deckare bland det hundra kanalerna? Nej, jag zappar runt, ser en stund, zappar vidare för att hitta något bättre. Resultatet: två timmar flyter förbi utan något som helst sammanhängande nöje.

Det är då jag hittar Kanalen. I alla fall känns det så till en början. Här är något för en sjuttiotalist som forfarande gillar 80- och 90-talets popmusik. Kanalen heter VH1 Classic. För er som inte ens var påtänkta på 80-talet kan jag tala om att det bara fanns två kanaler i svenska folkets tv-apparater på den tiden. Ettan och tvåan. Och de visade inte musikvideos. Men det verkar i alla fall finnas videos till alla gamla låtar, kanske är de konstruerade i efterhand.

Först får jag se en video till en låt som jag lyssnat mycket till. Vi hade LP-skivan hemma. Det var Murray Head  med "One night in Bangkok" ur musikalen Chess. Kul att få ett ansikte till en artist sådär 25 år efter att låten släpptes! De kvinnliga dansarna i videon har jättekavajer med jätteaxelvaddar - men inga byxor! Trosor, ja, men det ser ändå tokigt ut.

Jag fortsätter att titta. The Police med låten "Invisible sun," tänk att Sting har haft sådär mycket hår! Sedan kommer mannen med rufsiga tuppkammen - Howard Jones. Också en favorit när jag var sådär 13 år. "Things can only get better" från 1985. Han har orange, glansig kavaj, pösiga byxor med pressveck i samma kulör. Fluffiga Kim Wilde med "Never trust a stranger", Chris de Burgh med "High on emotions" - oj vilka lagningar han har i övre käkraden! Mycket "karra" och lite tandborstning där....

Men sedan är det "The Rock show" på den här kanalen. Och genast dyker några ruskprickar upp, bland annat sångaren i Marillion, som har hockeyfrilla och en flagga målad i ansiktet, tätt följd av superofräscha, plufsiga och flottiga Meatloaf, och Alice Coopers sexistiska döskallevideo "Hey stoopid" (dock från -91) med dåliga animationer. Då blir jag otålig. Det började så bra! Och fanns det inga kvinnliga artister på 80-talet?

Men vänta...det finns kanske en Gud?! Rockarna försvann. Min och barnens favorit just nu dyker upp just när jag har fingret på fjärrkontrollen. "Don't blame it on sunshine" med the Jacksons från -78. Gud, nu minns jag vad jag dyrkade Michael Jackson innan han blev vit och konstig. Vilken charm! Gillar mikrofonhåret och klädstilen. HD-bilden gör nästan att "Micke" hoppar ut genom tv-rutan. Och sedan kommer vältrimmade Donna Summer. Intressant att se ungdomarna som dansar runt hennes scen. En ser ut som en lång variant av den blåa "Ipren-mannen", med extra outfit i form av gula glansiga shorts, vit keps och linne med texten "Roller skater". Killen brevid ser ut som Karlsson på taket med samma frissa, och tillhörande snickarbyxor och rutig skjorta.

Jag bestämmer mig att nu MÅSTE jag gå och sova. Nästa dåliga låt är det marsh pannkaka i säng! Då kommer Wham med "I don't want your freedom". Suck, ska jag aldrig få gå och sova? Klockan är snart tolv! Ska just stänga av då jag stegar på fjärrisen och upptäcker VH1 Rock. Och Faith no more med "Epic" från 1990. Yehoo!...bara den då, sedan är det DEFINITIVT marsh pannkaka i säng....