Jag borde ha en anti-modeblogg
Det finns många bloggar om mode. Mode är inte min grej. Jag skulle nog kunna kvalificera mig som anti-mode bloggare. Ibland kan jag sucka lite och tänka att jag borde ha passat på att klä mig lite snyggare och coolare medan jag var ung. Nu är det försent. Medelålders - lika bra att fortsätta gå i fleecejacka och långkalsonger? Who cares? Jag har funderat över om min ungdom skulle ha kunnat bjuda på ännu fler spännande äventyr om jag hade följt modets lagar. Hade jag träffat fler intressanta människor? Fått fler positiva kommentarer? Mer bekräftelse? Eller till och med blivit mer respekterad? Tja, vem vet....
Det är väl bara att inse att likväl som några människor lägger krutet på att springa på stan och leta rätt outfit, läsa modetidningar och hänga med i trender, fördelar andra sin kraft till annat. Riktigt var jag la och lägger mitt krut på vet jag inte, men det är ett annat kapitel.
Jag har svårt att tycka att det är viktigt vad kläder har för märke. Jag är sådär Svensson-lagom. Inte totalt "efter" men inte "före". Lite Ellos, liksom. Hittar jag en H&M kavaj som ser ok ut så slår jag till. Min första reaktion när någon ny trend dyker upp är oftast "men gud så fult". Ta till exempel min mans favoritprogram, "Gina tricot" reklamen, med den snygga danska modellen. Inte ens denna coola dam kan få ett par beiga gubbyxor med "pös" i grenen och uppkavlade byxben att se snyggt ut. Men jag antar att jag själv kommer att traska omkring i sådana, om ett år då kanske även jag kapitulerat för modetrenden.
Det är inte så att jag inte uppskattar stiligt klädda människor, tvärtom. Nog lägger jag märke till kollegans nya tröja, om syrran skaffat en ny kappa, maken en slips i ny kulör. Jag kan till och med längta efter att få "gå på stan" och titta efter nya kläder. I alla fall i teorin. Lämna förorten för storstaden där utbudet inte enbart begränsar sig till H&M och Lindex. Men när jag väl står där i affären så blir jag apatisk, och saknar en bra strategi. Om jag kommer hem med något i påsen så är det oftast något svart. Och garanterat något som jag redan har. Dels handlar det om jag inte vet vad jag skulle passa i, eller hur jag skulle kunna förfina stilen. Dels handlar det om någon slags "men inte kan väl jag sticka ut sådär" jante-grej. Röda byxor? Hallå, jag är inte Caroline af Ugglas!
Mitt problem är väl kanske inte att jag totalt struntar i kläder, färg och stil. Utan att jag är medveten om min avsaknad av klädstil, men inte har förmågan att göra något åt det hela. Åren fram till 40 kanske jag ska satsa på att åtminstone inte medvetet klä ner mig. Kanske ska maken få tillbaka sina noppiga superunderställkalsonger som jag ibland drar på mig för att hämta in DN på helgerna. Sist mötte jag en av grannarna som fick en "glimps" av radhuskvinnan i t-shirt, gällivarehäng och foppatofflor....Men det bjuder jag på.
