Everyday woman

Som barn hängde jag ofta med mamma och pappa på teater. Jag dansade också balett några år. Som vuxen blir det kanske någon enstaka teater- eller musikalföreställning per år, men mycket mer kultur än så är det inte. Modern kultur i alla dess former är nytt för mig. Speciellt den "smala" kulturen. Det närmaste jag har kommit är ett par fransk-italiensk-spanska filmer på biografen Zita på Östermalm. Ni vet sådana där alla röker, där kvinnorna har buskiga ögonbryn och hår under armarna, skriker och gestikulerar överdrivet mycket och där huvudrollinnehavaren givetvis dör i slutet och alla blir olyckliga.

Häromkvällen fick jag för första gången uppleva ett "kulturperformance" med sång, bild, röster, dans och teater utan en linjär historia. Den handlade om vårt plastiga slit och släng-samhälle, hur vi haft miljoner år på oss att utvecklas från "ape" to "man ape". Hur vi behandlar varandra, kvinnor och män, och hur allt går ut på att se bra ut, tjäna pengar, ha en fin bil, tjusigt hus, karriär och fina barn, stort socialt nätverk. Och ändå är folk inte lyckliga.

På scenen fanns fem statister som satt och läste tidningar hela föreställningen utan att röra sig. Kanske väntade jag på att de plötsligt skulle resa sig och göra något, men efter halva tiden fattade jag att de var "dekoren". I fokus var en kvinnlig och en manlig dansar/skådepelare. Kvinnan började sjungprata om hur världen snurrar snabbare och snabbare, och hur vi översvämmas med information och intryck, vi stressar runt i vårt vardagsliv med alla "måsten". Efter en stund kommer mannen fram och stoppar papper i hennes mun, placerar henne långt bak på scenen så hon inte ska höras.

En stund senare tar hon av sig klänningen. Iförd leopardmönstrad stringbikini stoppar hon en banan "därframme" och två äpplen i bh-kuporna. När hon lyfter armarna i vädret ser jag värsta kolsvarta buskarna i armhålorna! Mon dieu. Jag sitter en stund, och funderar på om det är "del av planen". Att chocka publiken med lite hår. Sedan börjar jag fundera på varför tjejer måste kämpa halva livet för att var "hårfria". Vem kom på den dumma idén? Vi har gått från att vara apor till att vara hårfria apor. Kämpa emot ståna - annars är du inte riktigt civiliserad! Till sin nakenoutfit bär hon högklackat och smetar på rött läppstift kring munnen.

Efter fem minuters dans där mannen sitter och betraktar henne, lindar han slutligen in henne i gladpack. Hon håller en ananas på huvudet och fnittrar förtjust. Jag satt bara och tänkte och tänkte, sneglade på andra. "Är det bara jag, eller är detta ren galenskap?" Eller så är de överintelligenta, och ser igenom det artificiella låtsassamhället vi lever i. Jag antar att budskapet här är att visa på kvinnors roll som sexobjekt, alltid utsatt för exponering och objektifiering.

Efter dans och sång byter de roller. Hon sitter ner och har på sig hans hatt. Hon säger åt honom att vara rolig, säga något som får oss att skratta. Men de där kläderna är inte du! säger hon och börjar klä av honom. Under har han en slags superman-dräkt. Han försöker vara rolig igen. Hon säger åt honom att klä av sig mer. När hon börjar dra i kallingarna så tänker jag: "ja, men hon kommer nog inte gå s å långt". Då åker de av. Mörker på scen. Spotligths börjar snurra ljusflödet. Bra, tänkte jag. Då slipper vi se för mycket! Men, nähä, det var inte tanken. I stället var det väldigt mycket ljus på du-vet-vad. Hjälp, skynda er att spela scenen så att han kan klä på sig igen.

Ja, så fortsatte föreställningen. Jag fnittrade, skrattade, rynkade på näsan, blev arg, generad och kände mig stundvis riktigt "obekväm". Men det var fysisk teater för hjärnan med många känslor, associationer och intryck. En dos kultur som varar länge. Bra mycket längre än ett reprisavsnitt av "Sex and the city"...