Mamma med dåligt tålamod
Medan många familjer i bekantskapen satsar på tredje barnet, är jag glad och tacksam för de fina små troll vi har lyckats få. Visst känner jag ett litet sting av avvund. Tanken "the more, the merríer" finns någonstans. Med beundran förundas jag över alla föräldar som har tre, fyra, fem eller fler barn. För egen del räcker ork, tid och tålamod inte till för fler barn. Angelina Jolie och Brad Pitt ska visst ha sitt sjunde (!) barn läste jag på någon skvallerblogg. Eller håller de på att separera? Ja, ja, de har väl lika många barnflickor som barn till sin hjälp.
Nej, jag vill hellre jobba på det vi redan har. Bli en bättre och mer tålmodig mamma. Men hur? Råden i tidningar och tv-program är logiska och jag förstår principerna. Men i praktiken funkar det inte alltid. "Var konsekvent", "låt inte barnen välja för mycket", "sätt gränser", "skrik inte", "undvik time out när barnet varit olydigt, i sådana stunder behöver de dig som mest" osv osv. Jag vet allt det där.
Ibland går jag i taket. Som nyligen då maken var bortrest fem dagar. Efter tjafsande vid middagsbordet, i tv-soffan, vid tandborstning, badning och innan nattsagan, mycket småbråk utan paus för trötta mamman - så rann bägaren över. Jag blev skogstokig och skrek åt mina sötnosar. Så som man inte ska göra. Alla "nej, så gör man inte", "akta, akta", "säg förlåt", "om du inte borstar tänderna så", "nu säger jag till för sista gången", "om du inte slutar hoppa i sängen så blir det ingen saga" och så vidare blev too much...Jag brukar i alla fall vara noga med att innan vi släcker lampan varje kväll, krama om och pussa barnen och säga att jag älskar dem mer än något annat i hela världen.
När jag häromdagen läste råden från en knappt 30-årig barnförsåsigpåare och tillika forskare i barnpsykologi - som själv inte är förälder - så tänkte jag....ja, ja det är så lätt att ha principer i teorin, och så svårt i praktiken.
Nej, jag vill hellre jobba på det vi redan har. Bli en bättre och mer tålmodig mamma. Men hur? Råden i tidningar och tv-program är logiska och jag förstår principerna. Men i praktiken funkar det inte alltid. "Var konsekvent", "låt inte barnen välja för mycket", "sätt gränser", "skrik inte", "undvik time out när barnet varit olydigt, i sådana stunder behöver de dig som mest" osv osv. Jag vet allt det där.
Ibland går jag i taket. Som nyligen då maken var bortrest fem dagar. Efter tjafsande vid middagsbordet, i tv-soffan, vid tandborstning, badning och innan nattsagan, mycket småbråk utan paus för trötta mamman - så rann bägaren över. Jag blev skogstokig och skrek åt mina sötnosar. Så som man inte ska göra. Alla "nej, så gör man inte", "akta, akta", "säg förlåt", "om du inte borstar tänderna så", "nu säger jag till för sista gången", "om du inte slutar hoppa i sängen så blir det ingen saga" och så vidare blev too much...Jag brukar i alla fall vara noga med att innan vi släcker lampan varje kväll, krama om och pussa barnen och säga att jag älskar dem mer än något annat i hela världen.
När jag häromdagen läste råden från en knappt 30-årig barnförsåsigpåare och tillika forskare i barnpsykologi - som själv inte är förälder - så tänkte jag....ja, ja det är så lätt att ha principer i teorin, och så svårt i praktiken.
